Äntligen är den såld. Vår Ford Focus har fått en ny ägare och jag är sååå lättad. Den kunde ha gått redan igår, killen som köpte den var riktigt sugen. Men hans förnuftiga flickvän tyckte att de skulle fundera lite på saken.

Så idag ringde han mig. Givetvis exakt när jag stod i kassan på McDonald’s och skulle ta emot mat till min familj av en tjej som jobbat där max tio minuter. Hon redde helt enkelt inte ut en beställning till fem personer, och det mesta var bortglömt. Mitt i denna härva av bortglömda leksaker, drycker, hamburgare och kycklingbitar ringer den presumtiva bilköparen och börjar räkna upp en del argument som gör honom “tveksam”.

Vi snackar prutning, helt enkelt.

Att sälja en bil är är lite som den där leken där man sätter svansen på en gris med förbundna ögon. Det är apsvårt att sätta ett pris, och man kan bara vara säker på en sak: det pris man sätter kommer man inte att få. Nu hade vi visserligen pratat ned priset en smula redan igår, men jag var ändå rätt nöjd.

Bland burgare och pommes frites får jag så ett nytt bud. En mycket rund och fin siffra, som egentligen var exakt den siffra jag själv satt som en slags mental smärtgräns.

Så vad gör man? Hungrig och stressad, på väg till kusin Bimmes match i Gothia Cup, mot IFK Göteborgs juniorlag, med en familj som ska utfordras och en plan som ska letas upp inom 45 minuter.

Man säger. “Hm. Jag vet inte…”

(Här infinner sig en lång tystnad. Min hjärna är en tombola av fotboll, friterad mat, begagnad bil och pengar.)

Till slut säger jag: “Ja, OK. Det kan vi säga. Vi kör på det.”

Nu är bilen såld (Glory!), till slut lyckades vi få all mat vi beställt, och kusin Bimmes lag skötte sig lysande. Visserligen förlorade de med 1-0, men det var domarens fel. Tycker jag. Om du vill läsa mer om matchen, eller bara gillar att läsa runda ord (you naughty, you!) på din datorskärm, kan du kolla här.