…vi är alla besatta av att få fram sanningen. Att förbrytare får sitt straff och att rättvisa skipas.

Mitt polisarbete brukar normalt sett bedrivas med ganska hög intenstitet. Jag jobbar från två positioner: TV-soffan eller läsfåtöljen.

Men eftersom dagens avsnitt om min nya favorit, den luggslitne Edinburgh-snuten John Rebus, tycks vara inställt till förmån för några dansande fjollor, så tar jag saken i egna händer.

Jag har bedrivit spaningsarbete. Från bilen.

Bakgrunden är följande: Vår dörrklocka har under eftermiddagen plingat med oregelbundna mellanrum. Dock väsentligt oftare än vanligt, och i de allra flesta fall utan att det finns någon på trappan när man öppnar dörren. Gärningsmän har observerats springande från brottsplatsen men vår taktik har varit att ignorera trakasserierna.

När dörrklockan plingade ännu en gång, klockan 22.04, fick jag nog och drog igång en utredning. Brottsplatsundersökning och spaning i närområdet – av mig och min assistent, Detetcive Sergeant IT-mamman – gav inga ledtrådar av värde.

Det fanns bara en utväg. En stake-out.

Klockan 22.07 placerade jag mig sålunda i familjecontainerns främre passagerarsäte. Då bilen stod parkerad rakt utanför dörren var placeringen optimal. Med hjälp av finurligt inställda backspeglar hade jag säkrat full uppsikt över tänkbara angreppsvägar och planen var klar. Vänta tills förövarna – samstämmiga vittnesmål tyder på att de är flera – står på trappan, sedan snabbt öppna dörren, vilken därmed skär av flyktvägen. Sedan är det bara att snabbt förse hela gänget med handfängsel och ta med dem till häktet.

Hjärtat bultar som ett disco på Ibiza.

Min hjärna söker febrilt den perfekta öppningsrepliken. “Come on punk – make my day” – nej, det är taget.

“I have been waiting for you, Obi-Wan” – nej, det är förstås inte säkert att det är Obi-Wan som ringt på. Förresten, det är nog också taget.

Till slut har jag dock tänkt ut en fungerande verbal harang som innehåller de viktigaste komponenterna. Det handlar främst om förtäckta hot, men samtidigt en hand som sträcks ut till försoning. Min teori i detta läget är att det är grannbarn som ligger bakom brotten, och jag vill inte skaffa mig fiender för resten av livet eller bli känd som galna gubben.

Jag hör röster. Upphetsade rop. I backspegeln ser jag vitklädda gestalter som rusar genom regnet över allmänningen. Ok. Nu är det bara en tidsfråga innan de är här igen. Återfallsförbrytare, kallas det visst.

Jag är redo. Adrenalinet pumpar. Kom igen! Jag ska ge er vad ni tål.

Eh.

Hallå?

Kom fram nu!

Inte ett livstecken.

Tyst, så när som på regnet. Och tyst igen. Total silence.

Oj, jag tror visst jag somnade till.

Tough job, but somebody’s gotta do it.

Nä, nu har jag suttit här en halvtimme. Nu får det vara bra.

Under mitt idoga spaningsarbete har jag löst fallet. Observationer tidigare under dagen har givit vid handen att det firas bröllop i ett hus några gator bort. Huset har nyligen fått nya ägare, personer som jag inte känner till något om. Däremot känner jag till det mesta om bröllop. Jag har gift mig själv, gästat många bröllop och dessutom vid ett tillfälle varit toastmaster på den efterföljande festen.

Barnen (vitklädda – just det) brukar sällan få någon uppmärksamhet att tala om. I bästa fall parkeras de framför en TV med tillhörande video/DVD-spelare för att underhållas tills det är dags för hemfärd. Annars får de sysselsätta sig själva.

Till exempel med att busringa på folks dörrklockor.

Så var det fallet löst, och alla är nöjda och glada. För säkerhets skull kopplar jag nog ändå ur ringklockan inatt. Imorgon är troligen bröllopsgästernas barn återbördade till sin hemvist, och vi får ha dörrklockan ifred.

Om inte, får jag ta till det tunga artilleriet. Det har jag gjort förut, och då skrämde jag faktiskt skiten ur buset, i form av två grannbarn. Men den historien får vi ta en annan dag.